webelieve.webblogg.se

Jag har inte varit kristen hela mitt liv. Inte ens ett helt år av mitt liv än. Min familj är inte heller troende. I min hemstad finns det väldigt,väldigt få människor som har en tro.

Hur blev jag troende då?

Det började 2011. Jag hade bestämt mig för att börja ett nytt liv efter nyåret. Det är väldigt vanligt att vi tänker så, vid ett nytt år kan man börja om. Någonting inom mig hände och jag började fundera om jag inte skulle åka till kyrkan innan nyåret, för att "få lite Gud" som jag sa.  

Jag åkte aldrig dit.

Det nya året började och jag hade satt upp två mål, det första:
- Jag ska inte bry mig om killar dessa två år jag har kvar på gymnasiet, utan all fokus på välmående och plugg. Krossat hjärta hade fört mig dit. Det andra:
- att träna och äta med måtta. (Mer om mitt andra mål en annan dag.)
Jag hade bytt bakgrundsbild på mobilen till: "If God brings you to it, he'll bring you through it" och efter det lämnade jag Gud ett tag.

Efter två månader pratade jag med en kille som jag inte snackat med förut. Det var inget speciellt samtal, bara ytligt. Men man kan säga att det var efter detta samtal mitt nya liv började ta lite fart.
Jag blev blixförälskad. Så himla kär.
Och så gick det med mitt första mål år 2012.

Grejen var att denna kille var kristen. Väldigt intressant tyckte jag.
Man kan säga att han återuppväckte mitt tidigare intresse om Gud.

Efter 6 månader gick han äntligen ut med mig. Vår kväll slutade med långa samtal om tro.
Och det var allt som jag behövde då. Mitt liv och mina känslor var inte stabila här, det enda jag ville ha var förklaringar, hopp och tro.

Min väg till frälsningen är lång. Jag började söka Gud med förnuftet först. Googlade massor, läste lite bibel. Laddade ner bibelappen på mobilen och klickade runt lite. Frågade de få personer som hade en tro väldigt mycket.

Jag fick bli med till en frikyrka för första gången och tyckte det var som ett slag i ansiktet.
Oh My God, Du finns verkligen. Det var så mycket Gud överallt. Folk pratade i tungor och lovsjöng. Läskigt till en början när jag inte förstod vad något av detta var. Men jag förstod en sak: Dessa människor är inte galna, utan det är jag som inte förstår detta ännu.

Några månader efter det började en kurs i frikyrkan hemma i min hemstad. Jag började gå på den kursen. Här hade jag börjat söka Gud med hjärtat och en hel del saker hade börjat gå så bra i mitt liv. Skolan framförallt. En vän till mig sa: "Du har ju blivit smart i alla ämnen i år."

Vi besökte en annan frikyrka i Dalarna i april 2013. Jag minns så väl hur någon hade fått ord av Gud och sa bland annat: Det är en person här inne som har problem med sitt högra skulderblad. Jag visste att det var jag. Men jag vågade inte säga något, istället skrattade jag lite blygt för mig själv.
Den dagen gick jag fram på förbön och tog emot Jesus. Det finns bara en väg till Gud och det är genom Jesus.
När jag bad började hjärtat bulta hårt och det började liksom sticka som elektrisitet i mitt hjärta och ut över armarna och i hela kroppen. All oro och ångest försvann. Jag var bara så himla lycklig sen.
Jag var förlåten och räddad. Jag var hel, ett tomrum i mitt hjärta började fyllas ut.

DÅ började mitt nya liv. Inte efter nyåret 2011 utan då. I april 2013. Mer än ett år efter.

Det finns så mycket Gud har gjort i mitt liv. Tagit bort ångest. Helat. Svarat på böner. mm.

Att vara kristen är inte alltid enkelt i Sverige. Absolut inte där jag kommer ifrån. Jag har stött på motstånd överallt. Men det är inget jag ångrar, det går faktiskt inte att ångra. Det är nu jag börjar förstå mig på livet och jag skulle aldrig byta ut min tro mot något. All lycka, kärlek och stöttning Gud ger är oslagbart. Tack Jesus.

Detta var en övergripande historia av min väg till att bli kristen. Jag har massor att skriva om. Men det kommer komma längre fram!

talk to you later // Rakel