ATT LÄRA SIG CYKLA

 
 Fem år. En gul liten cykel, den finaste cykel jag sett, hade blivit av med stödhjulen.  Jag samlar modet och sätter mig upp på den, håller extra hårt i styret, gör mig beredd. Pappa står bakom och håller i pakethållaren. ”Är du beredd?” frågar han och börjar putta på där bak. Jag känner mig nervös men ändå trygg, jag vet ju att pappa håller i cykeln.

När vi tränat så ett tag så vet jag att det är dags. Det är dags att ta sig an cykeln själv. Min fina gula cykel. Nu ska vi klara detta. Jag hoppar på, pappa står bakom, puttar iväg mig, och sedan släpper han taget. Jag har balans kanske i fem sekunder. *Poff* så ligger jag i backen och gråter. Pappa kommer och lyfter upp mig, blåser på mitt skrapsår och säger ”en gång till”. Jag vet att pappa har rätt, så jag sätter mig på cykeln en gång till. Jag litar på pappa, säger han att jag kommer lära mig cykla så kommer jag det.
Sådär håller vi på ända tills den dagen då jag cyklar helt själv. En överlycklig femåring och en stolt far. Jag kan cykla.
Visst jag faller ibland, får några skrapsår, kanske att det gick hål i någon tröja. Men jag vet att om åker jag hem till pappa igen kommer han trösta mig och jag kommer klara att cykla lika modigt igen.

 

Nitton år. En tro, det finaste jag sett. Jag samlar modet och går fram. En bön. Föralltid räddad.
Livet är som att lära sig cykla. Det är svårt att förstå att livet tar en ny väg efter att ha tagit emot Jesus. Men jag vet att han står bakom mig och håller koll så jag lär mig att ta mig fram. Jag faller då och då, gör misstag, men Han finns där och tröstar mig. ”Du klarar det, jag är hos dig.” Jag vet att han har rätt och jag litar på honom.
Men det betyder inte att jag inte kommer falla igen, precis som med cykeln. Hur många gånger jag än faller så kommer han finnas där och göra att jag orkar och vågar ta nya tag, nya utmaningar. Och precis som min pappa stod bakom mig när jag försökte lära mig cykla som femåring, står Jesus, Gud min far i himlen bakom mig nu när jag lever mitt liv och ger mig stöd.


Kram Rakel.